Steve Marriott, denne ypperlige sångare, var ju inte bara frontfigur med en karriär i popbanden Small Faces och senare Humble Pie, han var också en mycket skicklig bluesgitarrist. Här ser vi honom i en liveinspelning från 1985, ”Five Long Years”. Han visste verkligen hur man bygger upp en blues. Här visar han hur man hanterar en gammal blond 335:a på bästa sätt. Tidigare hade vi sett honom traktera en Telecaster eller en Les Paul precis lika övertygande. I april sex år senare omkom han tragiskt i en eldsvåda som troligtvis förorsakades av en brinnande cigarett – endast 44 år gammal. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att se honom live, men jag har kompisar som sett honom spela på olika pubar i Londontrakten. Alla var lika lyriska. Nåja, ni kan dömma själva…
Ännu ett läkarbesök
Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)