Vi går mot mörkare tider (ledare i MM nr 10/2005)

av Gunnar E Olsson

Doktor Robert Moog har lämnat oss – saknad av en hel värld. På www. caringbridge.com/visit/bobmoog kan ni läsa en mängd gripande brev som skrivits av alla som tagit del av och kommit att beundra hans livsverk. Där finns hälsningar från hela världen, från både amatörer och proffsmusiker. Det finns också möjlighet att lämna bidrag till den stiftelse, The Bob Moog Memorial Fund, som familjen Moog bildat till hans minne och för att främja utvecklingen av elektronisk musik.

Bob Moog blev bara 71 år … okay, det är en längre tid än vad många andra som betytt mycket för musikens utveckling har fått uppleva. Det fanns ju en tid då 27 år tycktes vara den tid en bra rockartist skulle få finnas hos oss. Jag tänker på Brian Jones, Janis Joplin, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Nåja, många av dessa tidiga avslut var väl tämligen självförvållade. Men i det här perspektivet är kanske 71 år ändå en ganska generöst tilltagen tid. Även om det känns att just Bob Moog kanske hade mycket mer som han kunde delge världen. Det är väl å andra sidan sällan som den grymme hämnaren kommer särskilt lägligt.

Jag förstår att saknaden är stor för Bobs stora familj. Det är ju alltid tungt att förlora någon nära anhörig, men det finns också människor som hinner sätta djupa spår fastän man kanske inte hunnit känna dem så lång tid. Och det är ju alltid extra svårt när någon rycks bort vid alltför unga år.

Vi förlorade en av våra bästa skribenter för en tid sedan. Det kom som en chock för oss alla på redaktionen och fastän nästan ett år har gått väntar jag fortfarande på att han ska komma in på redaktionen, sätta sig i en fåtölj och fyra av sitt charmiga leende. Men så kommer det inte att bli …

Vi får väl hoppas att något gott också kan komma ur denna mörka tid – kantad av av naturkatastrofer och meningslösa terrordåd. Vi människor tycks ju göra allt som står i vår makt för att ta död på både oss själva och allt annat liv på den här planeten. Ofta tycks ju faktiskt också det mörka gå hand i hand med ljusare krafter och detta kan manifestera sig på olika sätt.

En gammal god vän förlorade till exempel sin far och kunde döpa sitt första barnbarn samma helg. Förhoppningsvis kan det nya barnbarnet lindra något av smärtan efter förlusten av fadern.

Och apropå barn … En annan kompis berättade att han fått sin första förfrågan från sin lille son om att visa hur man spelar gitarr. Det är klart att man vill göra detta. Men var börjar man? Vad spelar man?

När mina egna döttrar för första gången själva tog initiativ till att vilja lära sig spela gitarr plockade de fram Jeff Buckleys första platta, Grace. Vid den tiden var det ett helt oskrivet blad för mig, men ju mer jag lyssnade på honom desto mer uppskattade jag både hans musik, hans texter, hans gitarrspel och naturligtvis hans röst. Utan mina döttrars nyfikenhet hade jag kanske missat denna talang … men låten de ville att jag plockade ut var rätt marig.

Hur kan man då hjälpa barnen till bra musik? Vi kanske kunde göra som Jamie Oliver och mer eller mindre tvinga folk att lyssna på bättre musik! Jamie lyckades ju tvinga barnen i engelska skolor att lära sig äta nyttig mat, inte den skräpmat de lurats på, och han visade både skolmatspersonal och ungarna hur man lagar vettigare mat. Resultatet av denna kampanj blev att regeringen lovade skjuta till x antal miljoner pund för att kunna förbättra skolmaten. Skulle man inte kunna göra likadant med musik? Varför servera denna skräpmusik som många av de kommersiella radio- och TV-stationerna göder oss med?

Vem avgör då vad som är bra musik? Ja, när det gäller mat så är det ju enklare. Där handlar det ju att komponera näringsriktig mat med alla delar ur kostcirkeln och liknande teorier. Men hur gör man för att komponera näringsriktig musik? Ja, det blir en nöt att knäcka för våra kulturpolitiker.

Kanske får vi bilda musikaliska kulturråd som får komma med rekommendationer. ”Så och så många timmar med akustisk musik av typen bluegrass per dag balanseras med lika delar synthmusik och hårdrock … Och ta det gärna lite extra försiktigt med hiphop och annan ensidig musikkost!”

 

Varde ljus! (ledare i MM nr 8/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag har haft en upplevelse – jag vill inte kalla den religiös, men nog var det snudd på. Det roliga är att jag delade den med så många tusen likasinnade. Jag har sett Apples Steve Jobs presentera en ny Mac. Helt ny – från bottenplattan till de läckra handtagen på den oerhört eleganta lådan. ”Och…” undrar kanske den klentrogne? ”Och den har begåvats med all den senaste teknologin inom datavärlden. Och den har en helt ny 64-bitars processor från IBM. Och den fungerar både med det nuvarande MacOS X 10.2 och det nya 64-bitars operativet 10.3,” säger jag då.

Steve Jobs är en fröjd att skåda när han håller låda. Och visst blir det lite av väckelsemöte över det hela. Han predikar ju för en stor grupp Mac-användare – redan frälsta. Men han är också en mycket duktig talare. Han berättade, som många redan visste, att specarna för de nya Macarna av misstag lagts upp på Apples hemsida fyra dagar före den officiella visningen. De visades någon timme innan de försvann igen.

Jobs sa att det fanns tre olika reaktioner på detta: 1. Informationen är helt felaktig. 2. Den är sann och släppt av misstag. 3. Den är sann och Apples bästa PR-kupp. Publiken garvade naturligtvis, men Steve sa aldrig vilket av alternativen som var rätt.

Jag kan förstå att allt detta kan te sig märklig för er som ännu inte sett ljuset. Och jag måste medge att det sett ganska mörkt ut ett tag – i båda ändarna av tunneln – men nu kommer ljuset och det är starkt och klart lysande…

Nu har Apple äntligen skakat av sig oket efter Motorolas totala misslyckande när det gäller G4-processorn. Man borde ju ha anat oråd när den redan från början fick prutas ner i klockhastighet jämfört med vad Motorola utlovat. Och på den vägen var det hela tiden.…

G5:an är en 64-bitars IBM-processor som egentligen lystrar till namnet PowerPC 970. IBM har gjort ett fantastiskt jobb med att plocka fram denna processor, men G5 är också byggd med en hel del andra nya byggstenar. Hela konstruktionen är ytterst genomtänkt med den snabbaste teknologi man kan få för pengar och redan nu är jag övertygad om att detta kommer att bli den tunga musikdator vi Mac-användare alltid trott att vi redan haft.

Den har förutom den kraftfulla hårdvaran även tillgång till det operativ som idag är bäst utrustat för att klassas som ett musikoperativ. Den har både line in och ut och framför allt digitala in- och utgångar i optiskt S/PDIF-format – äntligen! Och den är rejält (2–3 gånger) tystare än Apples nuvarande ”vindtunnelmaskiner”.

Emagics grundare, Doktor Gerhard Lengeling visade några konster med G5. Efter att ha kört en komplicerad komposition i Cubase på en kraftfull PC, som storknade och tappade ljudet ett flertal gånger, var det dags att köra samma låt i Logic 6 på en G5. Naturligtvis funkade allt klanderfritt. Tillrättalagt? Kanske det… Lengeling berättade också att man kört Logic med Emagics mjukvarusampler EXS24 spelande 1 000 röster – i stereo. Man körde också 100 åttabands filter (i stereo) och den belastningen fick bara processorn att jobba till 25 procent. Hugaligen!

Steve Jobs kallade G5 världens snabbaste PC. Det må vara hur det vill med det. Faktum är att det är en ruggigt snabb maskin som är ytterst väl lämpad för musikproduktion. I augusti finns de första G5-bestyckade fartmonstren ute i handeln och i september släpper man Panther, som är kodnamnet för MacOS X 10.3 – det operativ som G5 behöver för att deras 64-bitars processor ska komma till sin rätt.

En annan sak jag vill flagga för är en tävling som också kommer i höst. Tillsammans med Stockholms största radiostation, 106,7 Rockklassiker, ordnar vi en tävling för rocklåtar. Både vi och Rockklassiker lovar att ha en ganska vid syn på begreppet rockmusik. Testa era alster genom att spela upp dem för mor och far. Om de gillar dem är det inte rock!

Tävlingen startar i början av september och vi hoppas kunna kora en vinnare lagom till den stora LLB-mässan i Stockholm i mitten av oktober. Räkna med att första priset blir ett rejält rockpaket. Den exponering i radiosammanhang som detta innebär för de bästa alstren ska heller inte förringas. Fler detaljer om denna tävling kommer i nästa nummer av MM och på vår och Rockklassikers hemsidor. Håll ögonen öppna och börja redan nu att slipa på era alster. Tyngst vinner! Nej, trägen var det ju…

 

Ute i svängen (ledare i MM nr 8/2005)

av Gunnar E Olsson

Det blir inte av att jag kommer ut på rockklubbar och liknande ställen så ofta nuförtiden. Det brukar alltid vara jobbigt att få med sig rollatorn in på lokalen. Häromdagen var jag och en kollega på tidningen i alla fall ombedda att medverka i juryn för en rockbandstävling, Emergenza. Det ställde vi naturligtvis upp på utan ett ögonblicks tvekan. Vid förra årets tävling lyckades vi plocka ut just det band som sedan gick vidare och vann Sverigefinalen och som sedan även gjorde mycket bra ifrån sig vid Europafinalen. Denna gång tänkte vi göra om den bedriften. Men tji fick vi!

Det första urvalet vid tävlingen gjordes nämligen av publiken, som valde vilka fem av de tio delfinalisterna som skulle få chans att bedömas av juryn. Redan där gick något rejält snett. Det allra bästa bandet hade helt enkelt inte tillräckligt många kompisar i publiken. De blev därför utslagna innan vi ens hann påbörja vårt juryarbete. Och det bästa bandet var i det här fallet ett hiphopband, Vacatierra. Ni som följt ”en ledares öden och äventyr” vet att just hiphopband inte normalt hör till undertecknads favoriter, men just i detta fallet var det inget snack om saken. Vacatierra hade en enormt svängig rytmsektion, två urfunkiga gitarrister, två bra sångare/rappare, en riktigt effektiv saxofonist och kvällens bästa keyboardist – som dessutom visade upp aftonens i särklass bästa kvinnliga soulröst. Det var bara att ge sig, helt reservationslöst!

Men som sagt – publiken ville annorlunda. Om Vacatierra kommer till en festplats i er närhet, gå och lyssna på dem! Ni hittar mer information på: www.vacatierra.com.

Kvällens nästa överraskning stod Wailing Andy & His Electric Mothers för – typiskt nog ännu ett band ur en genre som jag normalt har lite svårt för. Det handlar om en musikstil som jag skulle vilja klassa som en modern variant av britpunk. Även här handlade det om en satans massa energi. Dessutom hade de Wailing Andy, eller Andreas Scheffel som det står i hans pass, som ett otroligt energiknippe med världens attityd. Ännu en gång fick vi finna oss i att bli helt överkörda – utan pardon. Tyvärr lyckades inte heller Wailing Andy och hans elektriska mödrar gå vidare till finalen i huvudstaden! Juryn var inte enig … Information: www.wailingandy.com

Över till något helt annat: I fortsättningen kommer ni att hitta alla olika ljudfiler och demoprogram som har koppling till månadens tester på vår hemsida. Det blir lättare att hålla filerna aktuella om de i stället för att läggas på en CD kan läggas upp på hemsidan. Vi får plats med mer prylar och slipper även göra klart allt ljudmaterial långt innan tidningen är färdig – det tar faktiskt längre tid att färdigställa en CD än en tryckt tidning.

Genom att vi placerar alla intressanta filer på hemsidan i stället för på en CD, kommer ni som läsare åt dem var ni än befinner er, så länge ni har en uppkoppling till internet. En kvarglömd CD i hemmet behöver inte längre betyda att ni inte kommer åt det demoprogram ni tänkt testa i studion i andra änden av stan. Kolla bara på: www.musikermagasinet.com/webcd/index.lasso

Passa också på att kika in på vårt nya forum. Det har städats upp rejält och man måste nu registrera sig och logga in om man vill göra inlägg i de olika diskussioner som pågår där. Förhoppningsvis ska det kunna fungera bättre hädanefter. Observera att man inte behöver vara prenumerant eller medlem på musiksajten för att kunna registrera sig på forumet.

Det finns också möjlighet att svara på de tre finurliga frågorna i månadens MM-tävling när ni är inne på vår hemsida. Allt om den tävlingen hittar ni på sidan 30.

När ni ändå är inne på hemsidan kan ni ju också passa på att svara på vår lilla läsarundersökning. Ni har faktiskt chans att vinna något riktigt fint om ni gör er det lilla besväret. Och självfallet är vi jättetacksamma om ni gör detta. Det kan hjälpa oss att göra Musikermagasinet till en ännu bättre tidning.

Och så nås vi alldeles innan pressläggningen av budet att Totta Näslund lämnat oss för att fortsätta sitt musicerande tillsammans med Muddy Waters, Jimi Hendrix och Janis Joplin. Jag är övertygad om att de kommer att få till ett bra sväng. Totta kommer att saknas av många som under åren lärt sig älska hans sträva stämma och fått hjälp av honom att hitta in på bluesens snåriga stigar.

 

The Black Beauty – den svarta skönheten (ledare i MM nr 12/2003)

av Gunnar E Olsson

I de onödigt initierade kretsar som ständigt jagar DV-nyheter går Sonys DVCAM-kamera, DSR-PD150, under beteckningen The Black Beauty. För mig är dock det namnet för alltid förknippat med en viss Les Paul-gitarr som dök upp i skarven mellan 50- och 60-tal. Det var en en Custom-variant med tre mikar och ett kolsvart och mycket sobert utseende. I händerna på dåtidens storheter som Jimmy Page och Jörgen Ingmann presterade hon – för det var naturligtvis en feminin varelse – helt underbar musik.

En ung Page, som försörjde sig som studiomusiker på den tiden, hade poserat i en frågespalt i Melody Maker med sin svarta skönhet i famnen och redan där var jag såld. Unge Jimmy berättade hur han ersatte sin tunna E-sträng med en banjosträng, kastade bort den tjocka E-strängen och flyttade upp resten av strängarna ett snäpp. Han fick på så sätt en A-sträng som sjätte-sträng, D-strängen som femma och så vidare. Allt detta för att kunna böja på tonerna och få ett ”bluesigare sound”. Den förste vite strängbändaren var född.

Melody Maker var på den tiden en riktigt bra blaska. Man presenterade allehanda intressanta tips för unga musiker. Och lustigt nog hade den samma initialer som en nutida mycket initierad musiktidning i detta land.

Jag kommer från en fattig arbetarfamilj – det har jag nog nämnt. Min far jobbade som trädgårdsmästare och min mor fick dra sitt strå till stacken med de extraknäck hon kunde få tag i. Än var det nåt inhopp i växeln på den lokala telefonstationen, än jobbade hon på det som nuförtiden kallas dagis – då tror jag att det fortfarande gick under benämningen barnkrubba, eller till och med ”kindergarten”. Hon visste naturligtvis inte att det var extraknäck – extraknäcket var inte uppfunnet än. Hursomhelst var det inte så mycket att dra runt en familj med fyra barn på.

Och ändå … ändå fick jag till slut den där ljusblå Kent-gitarren i grått vinylfodral som jag hade drömt om så länge. Den kostade 495 kronor – en halv förmögenhet då. De enda elgitarrer jag tidigare sett på riktigt nära håll var en Burns Split Sonic som det lokala popbandets gitarrist stoltserade med och en röd Klira som en kompis hade. Kliran var en tysk hemlig sak med en stränghöjd som krävde en kraftkarl att bemästra. Den var till och med försedd med DIN-kontakt, inte telejack – den var ju tysk!

Efter ljusblå Kent blev det en tolvsträngad Bjärton, en Hagström Viking och precis där är vi då denna betraktelse tar sin början.

Jag hade lyckats övertyga min mor om att hon borde hjälpa mig med ett handlån som skulle finansiera inköpet av en ”riktig” gitarr. Denna gitarr var just en begagnad svart Les Paul Custom – exakt en sån som Page hade haft – och den hade stått i skyltfönstret hos den musikaffär jag traskade förbi varje dag på väg till det tekniska gymnasium där jag vantrivdes i väntan på det stora genombrottet. Les Paulen hade stått och sett svårsåld ut i åtskilliga månader och på prislappen stod det 850 kronor. Detta var, som ni säkert förstår, innan Clapton och Green hade stigit fram och förstört andrahandsvärdet på dessa gitarrer.

Nu fick jag aldrig min Black Beauty på 60-talet. Samma vecka som jag lyckades skrapa ihop de 850 kronorna hade hon sålts till ett dansband i Hjortkvarn. Och vi som skulle ha gjort så mycket vackert tillsammans …

Nu blev det alltså inte vi. Det blev i stället en bonddräng med grova händer som inte alls förstod att smeka hennes strängar på ett varligt och ömsint vis – inte som jag i alla fall, det är jag fullkomligt övertygad om.

I stället för en Les Paul blev det en vit Telecaster, som så småningom byttes mot en Gibson 345 som tjänade mig under några magra men lyckliga bluesår på slutet av 60-talet. Hon pensionerades 1970 efter en olycka som hon aldrig riktigt hämtade sig från – hon ramlade och bröt ”nacken”. Men hon finns fortfarande ofta i mina tankar, precis som min mor, som alltid stöttade mig i min strävan att skapa musik, även om det många gånger krävdes stora uppoffringar från hennes sida – det har jag förstått i efterhand.

Nu finns inte heller längre min mor bland oss, men så här i juletider känns hennes närvaro ofta väldigt påtaglig ändå. Har ni er mor kvar – ge henne en varm julekram för allt stöd hon gett er – och ge henne en från mig också!

 

Svenskhetens äkthet och bevarande? (ledare i MM nr 9/2005)

av Gunnar E Olsson

Ni får absolut inte tolka månadens rubrik som någon sorts nationalistiskt/rasistiskt upprop – det är inte min grej. Jag placerar mig själv lång bort från de högljudda gaphalsar som marscherar i takt och ropar slagord, vad gäller åsiktsskalan.

Jag sitter i alla fall och lyssnar på P3 Svea – svensk musik på Sveriges Radios Program 3. Trodde jag ja, men det handlar till mer än 90 procent om engelskspråkig musik. Visserligen spelad av artister bosatta i Sverige, men det svenska språket lyser verkligen med sin frånvaro. Inte totalt, förstås … Men de som använder sitt modersmål för att göra musik verkar vara så gott som uteslutande ambitiösa hiphopartister och Winnerbäck/Lundell-soundalikes. Inte särskilt upplyftande. Det känns som om musiker och låtskrivare alltmer överger svenskan som budskapsbärare för sina texter.

Våra lagstiftare verkar – också – helt och hållet gå i EU-byråkraternas ledband. Vad som är bäst för EU är också bäst för Sverige, tänker man, och detta gäller även de mest huvudlösa och ogenomtänkta förslag. För några månader sedan beskrev jag hur de stackars holländarna skulle beläggas med dubbla straffskatter för att de gillade musik. Hårddiskar, mp3-spelare, CD- och DVD-skivor som var inspelningsbara skulle beläggas med ganska rejäla skatter. Jag gav ett prisexempel på en iPod som skulle bli rejält mycket dyrare i inköp i Holland. Som om inte hotet från havet skulle vara nog för de hårt pressade holländarna.

Den officiella motiveringen var, som alltid, att det var för artisternas och musikskaparnas bästa. Skivbolagen driver ju sin verksamhet helt på någon sorts välgörenhetsbasis – alla tre. Det är klart att det kostar på att marknadsföra svaga plattor från stora, redan etablerade artister. För marknadsföring är väl det enda de ägnar sig åt idag –och inte ens detta gör de med någon större framgång.

Det blev tyvärr som jag befarade redan då jag läste om det holländska exemplet. Vi svenskar ska väl inte vara sämre. Nu har det nämligen bestämts, från det håll där riktigt korkade beslut tas, att det också ska läggas skatt på allt som snurrar – eller står still med, för den delen – där man kan lagra musik i en eller annan form här i det land där hjältar bor.

Det verkar inte som man tänkt igenom detta riktigt ordentligt.

Å ena sidan lagstiftar man nu så att det blir väldigt klart och tydligt att det är olagligt att ladda ner låtar från nätet utan att betala för sig. I samma andetag uttalar sig en herr Thomas Bodström att man inte kommer att satsa några polisiära resurser på att beivra denna lag. Snacka om dubbla budskap. Å ena sidan har nu folk möjlighet att betala för sina nedladdningar. Apples iTunes Music Store har till exempel sålt över 500 miljoner (!) låtar över nätet. I andra änden inför man en skatt där du får betala för dina nedladdningar en gång till!

Det är olagligt att ladda ned låtar utan att betala för sig. Alltså köper folk låtarna helt lagligt över nätet. Men för säkerhets skull ska man betala en extra skatt på sin mp3-spelare eller sina CD-/DVD-skivor i alla fall. Det är inte precis sådana budskap som får gemene man att tro mer på överheten. Var det verkligen så det var tänkt? Eller skiter man i vilket …?

Jag vet förstås av egen personlig erfarenhet att det mycket sällan blir som man tänkt sig. Själv packade jag bilen full med diverse inspelningsutrustning för att vara väl förberedd när inspirationen slog till. Helst skulle detta tillslag förstås äga rum alldeles i början av den fyra veckor långa semesterperiod som familjen valt att tillbringa i torpet i skogen bland älgar och skogsmullar. Nu blev det inte på det viset. Min förvirrade hjärna fick i stället för sig att det var dags att skriva en bok – en lång djävla detektivroman. ”Och när blir den färdig då?” ”På lördag?” ”Nån gång i höst?” ”Strax innan det blir dags att göra färdig plattan med eget låtmaterial?” Inte fan vet jag …

När så äntligen hjärnan fattade att det var låttexter och små melodier den skulle leverera, så skickar den iväg en massa textfragment och idéer på engelska – inte svenska, som jag är van att jobba med. Riktigt dåliga popklichéer blev det till råga på eländet. Så vad gör man? Jag spelade in låten i alla fall. Vem vet? Det kanske kommer en riktig text så småningom – på svenska. Som man kan stå för och som kanske kan berätta nåt … Fan tro’t!